Regndroppar bildar
kanaler och vatten
som rinner nerför
bleka kinder
Gröna ögon
stirrar ut i mörker
och fundersamt
släpper salta tårar
som tveksamt
blandar sig med vatten
på runda kinder
Små läppar darrar
när mörkret släpar
sig före dagen
och lägger sig
som ett täcke
medan dagen tycks
ha somnat i ro
Ingenting är glömt
Varken lögner
eller sanna ord
Men dem sanna
orden sitter långt
bak i huvudet
medan lögnerna
hela tiden hoppar upp
Det är som att du försöker
glömma sanningen och göra
mig till en alldeles
för hemsk människa
Du försöker glömma
sanningen, för att kunna
berätta om lögnerna
som jag släppt lösa
och sedan kunna säga
att jag inte sa ett enda
sant ord
Jag gick med tunga steg längs trottoarkanten med den beige väskan hängd över axeln.
Något intalade mig att den här måndagen skulle bli mer hemsk än någon annan. Vare sig måndag eller ej, jag kände ändå på mig att den här dagen skulle gå snett genom många händelser. Visserligen brukade nästan alla måndagar - skoldagar i sig - gå snett och bli vrickade, men jag kände ändå på mig att någonting skulle göra den här dagen extra hemsk.
Den tanken försvann - okej, inte riktigt, men den försvann för tillfället - när min bästis Miley kom springade mot mig. I och för sig brukade alla tankar falla ner i tårna på mig när jag såg på min vunna bästis. Hon som var priset för mig - jag som var den lyckliga vinnaren.
Jag synade Miley. Eftersom att hennes ben rörde sig i ett tempo - som av mig ansågs inte se mänskligt ut - som mina ögon inte hann uppfatta ordentligt kunde jag inte se vad hon var klädd i. Antagligen var det alldeles för kalla kläder för den här vindfulla, frostiga morgonen.
”Hej!”, ropade Miley. Det kändes som att titta på en tv utan ljud. Jag såg nämligen bara vad hon sa. Vinden gjorde det svårt att uppfatta ljudet av hennes klingande röst på så långt håll.
Jag svarade inte. Det skulle vara så pinsamt om hon sa något annat som inte alls liknade ’hej’ och jag tog förgivet att det var det hon sa. Bäst att jag höll tyst.
Så småningom kom Miley tillräckligt nära för att jag skulle kunna se henne. Nu betraktade jag henne noggrant med nyfikna ögon. Hon var nämligen inte klädd så...naket som jag trodde att hon skulle vara.
”Jag vet”, klagade Miley och slog ut med armarna. ”Mamma har lagt under mina shorts och mina T-shirts. Min skinnjacka utan ärmar också för den delen. Nu har hon tagit fram höstjackan.” Hennes röst klingade som klockor när hon talade sådär snabbt och hon plutade med läpparna på ett sätt som fick det att dra i mina läppar men jag ansträngde mig för Mileys skull och log inte.
”Det är höst”, svarade jag och ryckte på axlarna. ”Min mamma har tagit fram min vinterjacka.” Egentligen hade mamma inte alls tvingat mig att ha vinterjacka, men jag ville ogärna gå i en höstjacka vars armar räckte mig till armbågarna vilket Melenie nog gärna skulle göra.
”Wow, jag har inte ens någon vinterjacka.”
Jag himlade med ögonen. Klart att Miley hade så varma kläder. Om hon fick bestämma skulle hon nog inte ens äga långa jeans.
Miley märkte att jag betraktade hennes söndertrasade jeans som var uppvikta till knänen och log. ”Jag vek upp de när jag kom runt hörnet bortom synhåll för mamma.”
Jag svarade inte. Jag hade fullt upp med att betrakta Mileys jacka. Väldigt snygg. Rosa med ljusgröna blommor. Antagligen ett av själen till att Miley inte ville ha den på sig - tjejig.
När jag betraktat jackan färdigt övergick jag till ansiktet och när jag såg det kunde jag inte tänka klart. Jag hade inte tittat på hennes ansikte förrens nu och när jag gjorde det ville jag bara brista i gråt.
”Herregud så du ser ut!”, klagade jag och slog ut med armarna mot Mileys ansikte.
Under hennes ögon böljade mörklila ringar och hennes ögonlock var skiftade i lila och mörkblått beroende på vilket ljus och i vilken vinkel hon stod i.
Mileys kinder var bleka och inte alls rosiga som de borde vara av kylan. Dessutom stod hennes hår på ända. De kolabruna korkskruvslockarna låg åt fel håll i benan och såg inte ens ut som lockar när de hängde i sådana där tilltraslade tovor.
”Du ser...hemsk ut. Du borde vara rädd om ditt råmatrial, du som kan vara så vacker.”
”Äsch. Kom igen, Carmen. Jag är inte så vacker. Jag ser mer hemsk ut i mitt stora lockkrull.” Miley ryckte på axlarna.
”Lägg av”, snäste jag. ”Du är jättesnygg. Vanligtvis.”
”That’s okay, girl. Håret överlever. Om inte köper jag bara en snygg knallrosa peruk av pengarna jag fick på kontot av mormor när jag fyllde år.” Miley log drömmande.
Jag kunde inte låta bli att bli irriterad. ”Sluta aldrig drömma, bruden. Din morsa skulle typ döda dig om du kom hem från stan och du hade en rosa, asdyr peruk på huvudet, eller har jag fel?”
”Jag antar att du har rätt, men jag önskar att du hade totalfel. Liksom. Fatta vad härligt med rosa hår.” Miley suckade av lycka och tog en lock som var fylld av tovor mellan fingrarna.
Jag smällde ihop tänderna, men log ändå. Jag kunde liksom inte låta bli. Miley gjorde mig förtrollad. Hon skulle bli en bra hypnotnisör...
”Det är faktiskt rätt kallt.” Miley drog jackan tätare om kroppen.
”Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra av dig, Miley. ” Jag himlade med ögonen. ”Mamma har tvingat mig att lägga undan allaaaa mina shorts”, fortsatte jag i en dålig immitering av Mileys röst.
Vinden drog i och de gula löven som legat stilla i vattenpölarna på marken började dansa och virvla upp som i tornador i luften mot den blekgrå himmelen.
”Du berättade aldrig varför du ser ut som du gör”, sa jag.
”Nej. Du blir ju bara arg”, svarade Miley men började ändå berätta för mig. ”Jag var inte trött igårkväll. Mamma satt och målade naglarna mörkröda och jag orkade inte lyssna till tystnaden. Jag började tämda alla lampor i rummet och började vandra runt, runt i cirklar utan att riktigt veta varför. Till slut satte jag mig i alla fall på skrivbordet och tittade ut genom fönstret. Gatan låg öde och de orange skenen från gatlyktorna var så lockande...att jag öppnade fönstret och började klättra nerför stegen som sitter lös utanför för att sotaren ska ta sig upp till taket.” Miley bet sig i läppen.
Jag sa ingenting. Jag tänkte vänta med min utskällning tills hon var färdig med sin berättelse.
När Miley insåg att jag inte tänkte säga någonting slutade hon med att bita sig själv hårt i läppen innan det började blöda. Hon fortsatte spänt. ”Ja. Jag dansade nerför stegen och sedan ner på den våta marken. Det ösregnade och jag som älskar regn började dansa runt. Jag blundade och gapade. Regnvattenet smakade underbart.” Miley gjorde tummen upp. ”Jaja. Jag blev allt yrare och yrare och började dansa runt i pirruetter medan jag fick allt värre och värre yrsel. Jag kände inte att jag hamnade på gräs och ramlade in i en rosenbuske.”
Jag visade inget som helst uttryck på någonting men antagligen hörde Miley att jag tyckte det var en rolig historia när jag svarade. ”Vadå? Låg du där inne i häcken?”
”Nej. Jag klättrade ut. Mitt nattlinne var söndertrsat och allting. När jag sedan skulle klättra uppför stegen igen och tittade upp mot fönstret hängde mamma ute med sitt ansikte och blängde på mig. Jag skulle nog kunna svära på att hennes ögon lyste röda. Det var sjukt läskigt. Mamma var svinarg. Mest över mitt hår som fått så många tovor”, sa Miley med eftertryck. ”Kanske borde jag bry mig.”
”Ja, kanske”, svarade jag ironiskt. ”Du kommer aldrig att få ut det där.” Jag pekade på Mileys fågelbohår.
”Nej, jag vet.” Miley suckade. ”Förlåt att jag ser ut som jag gör.”
”Jag antar att det inte gör någonting. Ditt utseende passar till ditt sätt och det är väl det viktigaste, antar jag”, svarade jag, flinade och knuffade Miley i sidan så att hon nästan föll ner i diket, men undvek det med sitt smarta balanssinne (jag skulle behöva låna utav det).
Miley himlade med ögonen.
”Vad hände sedan då?” Jag forsökte inte längre dölja min nyfikenhet.
”Mamma dödade mig och jag fick utegåmgsförbud i en vecka”, svarade Miley och log åt mitt entusiasm.”Du tänker väl inte döda mig?”
”Om du redan har fått din utskällning så glömmer vi det där. Plus att jag inte kan döda dig eftersom att din mamma redan dödade dig igår innan jag hann göra det”, sa jag.
Miley himlade med ögonen. ”Du vet vad jag menar. Hon blev väldigt arg och jag fick en ordentlig utskällning.”
”Som var precis det du var värd”, flinade jag. Innan Miley hann komma med någon ny kommentar fortsatte jag. ”Men vad var det som fick dig att dansa till törnrosbusken? Alltså. Varför gick du ut över huvudtaget?”
Miley såg fundersamt på mig. ”Det såg så magiskt ut när regndropparna studsade på den våta asfalten. Gräsets dagg glittrade i stjärnornas och månenes ljus och de små, fluffiga molnen var nästan vita. Det såg ut som ett sagoland. Jag blev så...förvånad. Nej, det är inte rätt ord. Jag blev...förtrollad...”
”Du gör alltid dina berättelser magiska, Miley. Vi glömmer det.”
”Jag vet”, Miley log och dansade fram några steg. ”Jag gillar fantasier.”
”Det har jag inte missat”, svarade jag i ett försök till nonchalans. För en gångs skull lyckades jag faktiskt också.
Solen stod högt på himmelen. Den hade tagit sig fram ur det vaniljvita - men ändå varggrå - molntäcket.
Jag märkte det knappt. Jag kunde inte sluta tänka på Mileys fantasier, så antagligen skulle jag inte ens märka om första världskriget bröt ut på nytt.
Tänk om det verkligen var något med fantasien - om det nu var fantasier - ? Det här kändes som något extra och inte bara fantasier.
”Beskriv känslan, Miley. Jag förstår inte riktigt. Vad var det som lockade dig? Säg inte bara ’omgivningen’ för det var det inte. Det var ju den som var magisk”, sa jag.
Miley nickade. ”Okej. Jag låg ju i min säng och kunde inte sova. Det kändes som att jag väntade på någonting men jag visste inte riktigt vad. Plötsligt kändes det som att någon tittade på mig. Jag ville egentligen inte gå ut, men det kändes som att någon höll om min armled och drog mig med. Som att någon styrde mig ungefär.”
Jag rös. Visst hade Mileybra fantasier, men inte såhär...?
”Men så känns nästan alla kvällar. Vi glömmer det.” Miley tog min hand och höll den mot sitt hjärta och jag fångade upp hennes andra hand och höll den mot mitt hjärta.
”Heart”, sa vi samtidigt - vårt sätt att visa att vi lovade någonting. I det här fallet att glömma det, eller i alla fall hålla tyst om det om vi inte skulle lyckas glömma det, vilket jag visste att jag inte skulle kunna göra.
Vinden började bita i ordentligt och solen hade sugits in i molntäcket igen.
Jag såg att Miley frös.
Jag rotade i min beige väska och fiskade upp en halsduk som Miley med hackande tänder sträckte sig emot.
”Jag visste att du skulle glömma din, så jag tog med mig en extra”, sa jag och räckte Miley dem gröna och rosa halsduken.
Vi svängde in på skolgården i samma stund som klockorna ringde tre olycksbådande ringningar som fick mina händer att tryckas mot mina öron. En typisk reflex för ljud jag helst av allt inte ville höra.
Ett av de ljuden var skolklockan.
Ungdomarna började dra sig mot sina olika lektioner. Det var bara några enstaka ”coola” killar - alltså, de som trodde att de var tuffast i hela stan - som drog sig ner mot centrum för att köpa cigaretter och med mening missa matten. Visserligen missade de killarna nästan alla lektioner och fröknarna hade nästan slutat ringa hem till deras föräldrar eftersom att skolka hade blivit en del av killarnas liv och det alltid upprepades trots flera telefonsamtal och även samtal öga mot öga.
”Hejdå!” Miley vinkade åt mig och började jogga mot engelskan.
”Hejdå”, svarade jag och nickade åt henne att skynda sig på innan jag själv med snabba steg började gå mot bildlektionen.
Vi skulle ha en vikarie idag så antagligen skulle vi bara läsa eller prata, så det var ingen mening med att komma i tid, men jag tänkte ändå inte söla mig för att komma för sent.
Plötsligt kände jag en hand på min axel och jag snurrade om ett halvt varv för att se vem som ville mig någonting.
Jag ångrade mig genast.
Framför mig stod en av de coola killarna och log åt mig. Det var inget hotfullt eller elakt leende. Mera...medlidsamt.
”Så fröken skolkar?” När killen framför mig pratade föll det ut ett rökmoln ur hans mun och en obehaglig cigarettlukt slog emot mig.
”Nej. Jag är bara lite försenad”, svarade jag och till min förvåning lät min röst stark och inte rädd eller ynklig.
”Men skolka är bättre än att vara försenad. Om man kommer försent får man bara skäll inför hela klassen, skolkar man får man det bara inför morsan och farsan, några psykologer som tror att man behöver deras hjälp och fröknarna som har undervisat i ämnena man skolkat ifrån.” Killen framför mig lutade sig emot mig och innan jag hann svara började han prata igen. ”Vad heter fröken, då?”
För en stund glömde jag bort hur man rörde läpparna.
”Nå?”
”Ca-Ca-r-r-m-m-m-en”, stammade jag förskräckt när hans ansikte bara var några centimeter ifrån mitt.
”Lika fint namn somdu ser ut”, sa killen, höjde på ögonbrynen och flinade.
Jag ville bara springa, men det kändes inte fel när hans armar lades om min midja och han lutade sig över mig för att kyssa mitt hår.
Jag halade mig ur hans grepp. ”Vad heter du då?” Modet hade kommit tillbaka lika fort som det försvunnit.
”Så det vill du veta va, Carmen?” Han uttalade mitt namn som att jag var ett småbarn och det fick mig att smälla ihop tänderna av ilska.
”Hörde jag dig just smälla ihop tänderna?”, flinade killen.
Nu var jag riktigt arg. Inte rädd. Bara arg. Jag tänkte inte tillåta hans sätt att tilltala mig. Som att jag var ett litet barn som bara kunde skrika, bajsa, sova och äta.
Innan jag hann säga någonting argt kände jag hur hans händer greppades om mina axlar och han kastade ner mig på marken.
Jag skrek och han svor åt mig att hålla käften.
Jag förstod inte vad som hände.
”Vad fan har jag gjort dig?!”, skrek jag med brusten röst. Så vitt jag kunde minnas hade jag bara sett honom på avstånd och aldrig ens tilltalat honom.
Det kanske var det som var problemet? Att jag inte pratat med honom tidigare? Han kanske ville det? Han kanske var intresserad? Han kanske ville ha mig på ett sätt som jag inte trott tidigare?
Nu var det i alla fall försent för att göra någonting.
Jag såg foten närma sig mitt ansikte med sådan fart att den borde ha blivit suddig för mina sömndruckna ögon.
Borde jag vara rädd? Det var jag inte. Jag kände ingenting speciellt, mer än att jag var kall, blåslagen, öm och svullen över hela min kropp efter hans slag, tag och sparkningar.
Dessutom hade han burit mig från skolgården för att ingen skulle se när han misshandlade mig och jag visste faktiskt inte vart jag var nu. Jag vågade inte titta efter, heller.
Det förvånade mig att jag inte hade svimmat än. Än mer förvånade det mig att jag inte hade skrikit, gjort motstånd med mina fötter - kunde jag ens röra dem? - eller försökt att kravla mig därifrån.
Jag som alltid brukat vara så positiv i alla lägen kände mig just nu mindre och mer obetydelsefull än en svartmyra.
Den svarta skosulan träffade mitt ansikte. Jag såg ingenting när han borrade ner sin skosula mot min redan ömma kind.
Skuggan av skon reflekterades emot blåmärkena i mitt ansikte och det fick dem nog att se mer svarta ut än blålila.
Jag tryckte ihop mina ögonlock, men det kändes som att någon lyste med en ficklampa innanför ögonlocken ändå. Svarta fläckar dansade bakom de lila ögonlocken och det irriterade mig.
Skosulan förflyttades ner mot min käke och jag kände det varma blodet rinna ner längs mitt ansikte och droppa ner i snön under mig när hans smutsiga sko öppnade djupa sår i mitt ansikte.
När hade det börjat snöa förresten? Hur länge hade jag varit borta?
Smärtan - efter allt fysiskt (och psykiskt också för den delen) han hade gjort mig bara idag, bara på några minuter - tog över och jag förlorade tankeförmågan.
Min kropp naglades fast, trycktes ner mot asfalten och det smutsiga, blodiga snötäcket.
Eftersom att jag hade blodfobi var det äckligt och obehagligt att tänka att jag just nu låg i en blodig snöhög.
Jag ville kräkas när jag tänkte på den vita snön - som nu var röd efter allt mitt blod som jag förlorat - som min orörliga kropp låg i.
Hans andetag ovanför min slappa kropp var ansträngda och för att släppa taget om det smärtfyllda och distrahera mig själv räknade jag hans andetag.
Det började falla lätta snöflingor - jag hade inte märkt det första gången, det gjorde jag knappt nu heller - som landade emot mitt ansikte.
Han hukade sig och jag glömde bort hur man räknade när hans iskalla händer trycktes emot mina revben för att sedan förflyttas ner mot min mage, lyftas och hårt landa på min kropp igen.
Hans slag färgade hela min kropp svart, lila och blå. Det var ingen behaglig känsla. Smärtan var så förbryllande.
Det enda mina tankar fungerade till var att tänka på hur ont det gjorde när hans händer naglades fast om min kropp och slog mig hårt. Mer än bara hårt, förresten.
Hans händer lyftes och för en sekund trodde jag att misshandeln var över och jag insåg med glädje att jag vunnit min tankeförmåga tillbaks. Jag tappade snart bort den igen och jag insåg att misshandeln inte alls var över. Inte ens nära över.
Hans händer greppade mina axlar och han ruskade mig hårt.
Allt blev svart. Fläckarna blev stilla och ficklampan innanför mina ögonlock släcktes.
När jag fick tillbaka medvetandet var hans händer ömma mot mitt ansikte, men han höll det i ett sådant järngrepp att det inte var behagligt ändå.
"Du. Du där. Sluta tortera mig. Lämna mig ifred."
Jag ville uttala orden men när jag försökte röra läpparna tog smärtan över igen. Jag försökte röra tungan, men den snubblade runt i min mun.
"Du. Du där. Sluta tortera mig. Lämna mig ifred."
Han släppte ner mig, som om jag hade uttalat orden men jag var säker på att jag inte hade gjort det och även om jag hade det så skulle han inte ha lyssnat. Varför släppte han mig nu då?
Jag visste inte om han var kvar vid mig eftersom att han inte gjorde någonting, men jag blev desto säkrare när två kalla händer formades runt min haka - igen - lyfte hela min kropp och ruskade om mig.
Jag insåg att han bara hade släppt mig för att dra ett djupt andetag och få ett bättre grepp om mitt ansikte.
Jag ville skrika men när jag drog ett djupt andetag sved det i halsen som att någon dragit åt ett tjockt rep. Än en gån svischade lusten att yttra orden förbi. Inte för att han skulle bry sig, men han skulle häpna över att jag ens försökte överleva. Kanske skulle han hejda sig och efter att ha gjort det förstå att han höll på att begå ett stort misstag?
Han släppte taget om min haka och jag föll ner på den hårda, snötäckta marken igen.
Jag frös. Jag hackade tänder och hela min ryggrad isade av kölden från marken under mig. Smärtan sköt genom min kropp som laserstrålar. Köldsmärta. Köldstrålar.
Mina fingrar var stela. Jag försökte att röra på dem, men smärtan sköt fram genom lederna i hela armarna och det isade hemskt.
Den vita vinterjackan - som antagligen nu var röd av blod och grå av smutsen på marken under mig - hade ingen effekt om min iskalla överkropp. Även fast jag hade den på mig - jag visste att jag hade den på mig eftersom att jag kände mig stor, bullig och tjockare än vanligt (i och för sig kunde det ju vara alla bular som gjorde mig så tjock) - isade det längs hela min ryggrad som låg böjd i en onaturlig vändning.
Jag visste inte om han var kvar, men jag kunde inte förmå mig att titta efter. Istället för att tänka på smärtförrådet som hela tiden skickade ut olika mängder av - just det - smärta genom min kropp försökte jag koncentrera mig på vindens susande, men lyckades inget vidare.
Jag visste inte om det hade gått sekunder, minuter, timmar, dagar eller dygn, men smärtan började avta. Det kändes nästan som om jag hade sovit eftersom att jag inte upplevt smärtan de senaste - ja vad var det nu? - minutrarna, timmarna...?
Jag vågade fortfarande inte röra mig, rädd för att den brinnande känslan skulle återfå sin kontroll och ta över min kropps känslor igen.
Kanske hade han gått? Jag var inte helt och hållet övertygad, men det var vad jag trodde. Kanske var han rädd att någon skulle komma på honom om han stod lutad över en misshandlad människa - med en retsam glimt i ögonen - och inte gjorde någonting.
För att låta bli att tänka på var jag var och vad som hade hänt mig tänkte jag på vad jag skulle göra när jag kom hem. Jag försökte låta bli att tänka om och till min stora förvåning lyckades jag låta bli.
Jag blev distraherad av mina tankar - vilket var högst planerat.
Vad skulle jag säga till mamma när jag komhem? Min underbara, sjuka, omogna mamma Sahara? Hon skulle säkert vara sjuk av oro. Jag kunde se hennes chokladbruna ögon glittra av dåligt samvete, oro och medlidande, framför mig. Jag kunde också se hennes mungipor dras neråt innan de sedan började röra på sig - för snabbt för att jag skulle hinna urskjilja rörelserna - när hon - utan att släppa mig med blicken som att hon var rädd att tappa bort mig om hon vände bort blicken - pratade om hur hon ”hade varit sjuk av oro och skuldmedvetande”.
Vad skulle jag säga till min pappa? Min underbara, tystlåtna, sårbara fader Ferdinand. Han skulle säkert också ligga vaken om nätterna med dåligt samvete för att han låtit sin fjortonåriga - omyndiga - dotter gå till skolan själ - antagligen skulle han börja följa mig dit om han ens skulle tillåta mig att vara i skolan utan livvakt - precis som min mor skulle göra. Han hade säkert gråtit ur sig all vätska ur kroppen och när jag kom hem skulle säkert hans sköra, bleka kropp falla i småbitar.
Min syster då? Min sextonåriga syster Rebecka? Vad skulle hon säga? Antagligen skulle hon bry sig och bli glad över att jag kommit tillbaks, men sedan skulle hon glömma det. Hon skulle troligtvis fortsätta sno mitt hårspray på morgnarna - om det inte tagit slut när jag varit borta - och hon skulle säkerligen fortsätta att kasta mina foton och mina gamla kärleksbrev som jag fått, eller helt enkelt glömt att ge bort.
Och min bror då? Min artonåriga bror Eric? Vad skulle han säga? Min kärleksfulla bror som alltid stöttat mig igenom mina svåraste tider. ”Härligt att se dig tjejan!”? Skulle han säga så, eller skulle han gråta som övriga delen av min familj skulle göra - om man bortsåg från min syster som - kanske skulle gråta - jag innerst inne visste älskade mig trots hennes beserwissa humör (inne i en trotsålder igen) - som han aldrig annars låtit mig se honom göra? Jag kunde längre inte se någonting framför mig, eftersom att jag inte hade en aning om hur han skulle ta att jag var tillbaks?
Min hund Majsan? Hade hon glömt mig medan jag varit borta? Det kunde väl inte stämma? Om jag inte hade varit borta i en vecka såklart, men hur logiskt verkade det att ligga sovande i snön utan att frysa ihjäl i en hel vecka?
Tankarna hade distraherat mig så att jag aldrig insågt att jag rört på mig. Jag log prövande. Det kändes bra, men ovant - kanske hade jag varit borta en vecka ändå - och jag provade att röra på mina fingrar också. När jag tänkte på att jag rörde mig högg det till i kroppen som att en elektrisk stöts skickats ut, men om jag inte tänkte på det gjorde det ju inte ont. Tvärtom; det var skönt att inte ligga bortrövad och vara rädd för att svimma - eller ännu värre; dö - vid minsta lilla förändring i kroppsställning.
Jag öppnade ögonen för första gången sedan hans fot träffat mitt ansikte första gången.
Jag var tvungen att blinka några gånger. Det var så ovant att verkligen se.
Det var ljust och den gnistrande snön som låg över marken bredvid mig bländade mig. Det såg nästan ut som att tusen diamanter låg inbäddade i snön och det kändes som att det var första gången jag såg snön.
Hur jag än försökte så kunde jag inte minnas snön såhär vacker. Det såg ut som bomull med marmor och diamanter i.
Jag tappade nästan andan så vacker var det.
Solen stod högt på himmelen och det gjorde inte snön mindre bländande precis.
Solens strålar som nådde snön fick diamanterna att bli skarpare och den vaniljvita färgen såg ut precis som den jag alltid velat ha på väggarna i mitt rum.
Alla vändningar och streck var så skarpa. Jag såg varenda detalj lika tydligt som att jag haft lasersyn. Granarna några meter bort såg mycket mörkgrönare ut nu än vad de gjort senast jag såg dem. Det var som att jag var ny, som att jag hade fått nya ögon och såg allting med annan syn.
Jag blinkade yttligare några gånger, som för att se om jag verkligen levde.
Kanske var jag död? Kanske var det därför jag inte kände smärta längre?
Det var obehagligt att tänka så. Tänka att jag bara var en själ och inte hade någon kropp som levande människor kunde se. Det var läskigt att tänka att folk som gick förbi den blodiga kroppen i snön var jag och att jag var död.
Trots att jag blinkade många gånger - säkert fyrtioåtta - såg jag fortfarande ljuset. Som att jag nyss kommit ur en mörk tunnel och just såg solen sippra in i öppningen några meter bort. Tja, det var ju ungefär så det låg till. Jag hade sovit och vaknade av ljuset, jag hade åkt genom en mörk tunnel och just kommit ut i solljuset...ja, ungefär samma sak.
Så, jag levde alltså? Trevlig upptäckt.
Jag låg i snön och började sakta få tillbaka känseln. Jag kände att det blev kallare och kallare, men jag låg kvar som att jag väntade på att någon skulle komma och hämta mig.
Jag ville inte gärna stå i tidningsrubrikerna som ”DEN ”DÖDA” FLICKAN GÖR EN BACK”, så innan någon hittade mig tänkte jag ta mig härifrån och låtsas vara en turist som blivit lika glad över den döda flickans tillbakakomst som någon annan. Med andra ord tänkte jag inte göra en så stor grej av misshandeln.
Jag reste mig upp, men det kändes som att en elektrisk stöt skickats ut.
Jag försökte ignorera smärtan, men det kändes som att försöka låta bli att läsa en bra bok, ungefär.
Med en suck tog jag ett steg framåt.
Jag föll baklänges. Antagligen var det för att jag inte rört mig på ett bra tag eftersom att jag blev både illamående och yr - svimfärdig.
Jag skrek skärrat när mitt bakhuvud slog i marken med en duns. Det gjorde mer ont än när han ruskat, slagit och sparkat mig. Det här var mer än tre gånger så smärtsamt, om inte mer.
Jag kände blodet rinna i bakhuvudet när det träffade isen som varit någon meter bakom mig när jag legat ner. Jag kände blodet klibba i mitt toviga, kolabruna, smutsigt äckliga hår.
Allt blev svart - igen.
