~ 2 ~
"Hoppas att pappa får sålt huset i Frankrike. Annars måste vi flytta dit, igen. Det blir alldeles för dyrt att ha ett hus som man inte bor i", Marliey tittade på mig med ett sorgset ansiktsuttryck. "Om vi inte får huset sålt, så tänker jag bo hos dig. Jag vägrar att flytta hem till Frankrike igen."
Jag stelnade till igen. Frankrike. Igen.
"Du..du får inte. Du måste stanna. Vi har ju inte hunnit med någonting knappt. Du har bara bott här i ett år sedan ni kom från Frankrike. Vi har ju inte kommit igång än!", min röst var upprörd. Ledsen. Sorgsen.
"Nej. Jag vet. Jag fick ett utbrott när pappa berättade..jag grät. Jag satt på mitt rum hela den dagen. Jag varken åt eller drack. Eller gick på toa. Jag pratade inte med någon.", Marliey såg ned på de vita gymnastikskorna. "Och jag vill verkligen bo kvar här. Visst. Frankrike är helt underbart, men det är du som är min vän. Det är med dig jag vill vara, det är här jag vill bo. Det här är mitt hem. Det här är Sverige. Frankrike, kan jag möjligen åka på semester till, men jag tänker inte bo där. Absolut inte."
Den härliga fredagen var plötsligt sur, förfärlig och alldeles onödig.
Jag puttade lite fart på gungan och ställde mig upp. Marliey satt ned med sina jeans direkt i sanden. Hennes gröna ögon tindrade inte som de brukade. De såg mörkare ut, blötare, mer sorgsna.
"Jag kommer att sakna dig om du flyttar", jag såg på Marliey. "Jag skulle aldrig glömma dig. Aldrig. Aldrig någonsin. Du är helt klart bäst. För alltid. Always."
"Potes pour la vie", Marliey tindrade med ögonen.
Det tindrande ljuset. Ljuset jag väntat på. Marlieys ögons leende, liksom.
"Potes pour la vie", svarade jag.
'Potes pour la vie', betydde 'Bästa vänner för alltid', på Franska. På Marlieys riktiga språk. Hennes hemspråk. Det sved inom mig att tänka så. Att Marliey inte var en av oss, att hon var en annan person. Att hon inte var svensk.
"Vi har försökt att sälja villan ganska så länge nu. Men pappa har lovat att jag ska få ta med mig dig dit så snart som möjligt. Kul va?!"
"Ja!", jag glömde för ett ögonblick bort hemskheterna.
Lade dem i bagaget, i bakhuvudet. Tänkte på annat.
"Hur ser det ut där? Hur är trädgården? Har du eget rum och hur ser det ut? Har du några kompisar där?"
Marliey skrattade. "Det är en vit, stor villa. Trädgården är jättestor, med välklippt gräs, olika fontäner och mistlar. Det är en stenmur som staket, men den är bara 65 centimeter hög. Jag har ett eget rum och det är rosa. Såklart! Jag har två kompisar där. Eller. De är mina kompisar, men enligt mig är de helt störda. Du är min kompis."
Jag kunde se framför mig villan. Och ändå hade inte Marliey beskrivit alls mycket....
Riing, riing.
Jag och Marliey, traskade över skolgården. Mot de fula - grå och röda - tegelbyggnaderna.
Solen värmde mot våra bara ben och armar. Blekte Marlieys hår ännu mer.
"Il sent bon hein?"
'Il sent bon hein', betydde 'Det känns bra va', på Franska.
"Merci bien. Cela dépend de ce que vous entendez", svarade jag. "Det var rätt va?"
"Ja. Om det var 'Jo tack. Det beror på vad du menar', du menade?", Marliey skrattade.
"Jo, det var ju det", log jag och ökade på stegen en aning.
*
"Ni kan ta fram era tystläsningsböcker nu så ska jag och Lisa gå och fixa lite avslutningsmys såhär precis innan sommarlovet, mina kära elever", fröken - Monica - gick ut ur klassrummet, med extrafröken Lisa i släptåg. "Vi kommer alldeles strax."
"Vi måste göra något. Efter sommarlovet byter ju vi fröken, plus att Lisa ska sluta!", Marliey försökte göra sig hörd över allt tisslande och tasslande.
"Ja, det vore väl kul?!", jag såg ut över klassen."Någon som har något bra förslag?"
"Vi kan väl sjunga en sång?", föreslog Hanna.
"Hard rock, hallelujah!", röt Marcus och skrockade.
"Vi kommer sakna dig och tiden här i fyran. Vi kommer sakna dig, du har varit en ängel i nöden, Monica", sjöng Marliey starkt.
"Hejdå Monica, hejdå Monica", fortsatte övriga delen av klassen med melodin till 'Hej Monica'.
"Du har varit en av de bästa fröknarna, vi kommer sakna dig och ditt stöd, Lisa. Monica, kommer vi ju träffa varje dag ändå, men dig, du kommer bara poff försvinna!", sjöng jag medan jag snurrade runt genom klassrummet.
"Förlåt för allt bus, vi kommer faktiskt att sakna dig, Monica. Vi vet, vi har varit lite väl coola. Överdrivit och töntat oss. Vi ber om ursäkt. Hejdå Monica!", killarna garvade sig igenom sin sångtext medan de svagt sjöng.
"Åh hejdå Monica, vi kommer inte glömma dig, hejhejdå, vi seees!", avslutade hela klassen tillsammans.
Tårarna rann nedför Lisas kinder när hon kramade om klassen. Tårarna for som floder nedför Monicas kinder när hon berättade att vi hade varit den bästa klassen någonsin.
"Nej, nu tar vi lite mys tycker jag", Monica snöt sig i en servett medan hon torkade tårarna med baksidan av den högra handen.
Lisa slank ut ur klassrummet och några sekunder efter kom hon inrullade igen med en matvagn. På den var det uppdukat med saft, glas, tallrikar, skedar, glass, kolasås, chokladsås, maränger, grädde och mandariner i en konservburk.
Det susade till i klassen när Lisa ställde matvagnen mitt i klassrummet.
"Varsågoda käraste vänner!", sa Monica och gjorde en bjudande gest mot vagnen med godsaker.
Jag sprang fram till Marliey. "Vad fint du sjöng!"
"Merci merci, avec vous", svarade Marliey och skrattade.
"Tack tack, du med?", gissade jag med ett brett leende.
"Japp. Men kom, nu tar vi glass", Marliey drog med mig till ledet.
Jag såg ut över klassrummet. Jag ville ha kvar tiden i fyran. Ville behålla tiden. Just det här ögonblicket var så perfekt. Så rätt. Så bäst, amazing och underbart, liksom.
Jag stirrade på den vita klockan framme vid vita tavlan, alfabets-bokstäverna längst bak i klassrummet, på den blåa dörren med gula blommor på och på den röda mattan mitt på golvet. På de träfärgade stolarna. På allt. Och jag njöt.
Jag slevade i mig det sista på min tallrik och satte mig belåten tillrätta i min stol. Såg ut över klassen och funderade lite.
Jag tittade på Andrea. Hennes röda fläta på ryggen, hennes raklugg. Hon hade blå ögon och ganska korta, ljusa ögonfransar. Inte så söt, måste jag medge, men underbart fantastisk i sättet, sjukt snäll.
Jag gick vidare med blicken. Såg på Andreas tvillingbror Arvid. Arvid hade gröna ögon, rött, lockigt, kortklippt hår. Han - till skillnad från Andrea - var mycket vacker och söt.
Melissa hade långt, svart, lockigt hår och stora bruna ögon. Jag blev nästan lite avundsjuk för ett ögonblick. Melissas sätt var inte det finaste. Ofta skulle hon vara den coola, den som bestämmer över allt och alla. Över jorden och klassen.
Henrik. Han hade ljust, kort, lockigt hår och stora, blå, tindrande ögon. Till sättet var han alltid sådär halvt och fint underbar. Kan vara med alla och har bra humor. Henrik helt enkelt, liksom.
"Ja, då är det väl slut för idag och slut för fyran antar jag."
Monica snörvlade till när hon sa det och hennes svarta, raka axellånga hår guppade på ryggen när hon ledde ut vagnen med de tomma glasspaketen och skedarna. "Lisa ska få dra några ord med er".
"Ja. Ni har varit en underbar klass, men nu är det då dags att gå vidare. Jag har gråtit mycket de senaste dagarna, veckorna. Jag kommer att sakna er något enormt, och jag hoppas verkligen att ni förstår det. Vi kanske ses någon gång igen, kom och hälsa på någon gång så lovar jag att jag kommer hit och hälsar på er!", Lisa snöt sig emellanåt hon snörvlade fram orden.
Hennes rödgråtna ögon såg fruktansvärda ut det blonda håret hängde i stripor från ansiktet.
Jag rörde mig otåligt, tyst, skakande mot Lisa. Jag sträckte ut armarna och slog de om hennes midja. Jag skakade och tårarna trillade nedför mina kinder.
"Hejdå Lisa".
Medan jag höll om Lisa såg jag ut över klassrummet. De vita väggarna matchade den träfärgade listen och dörrkarmen perfekt.
Jag kände en arm om mig. Marliey. Hon kramade Lisa - och mig med ena armen - medan hon stirrade tomt på mitt ansikte.
Marcus skrattade från den högra delen av klassrummet. Jag släppte taget om Lisa - fast än ajg skulle kunna stå kvar i all evighet, på riktigt - och vände mig mot Marcus. Jag morrade hotfullt och väste tre rader av svärord och hämnd mot honom.
Marcus svarta hår darrade när han skrattade och hans grågröna ögon var blöta och tindrade av skratt och hotfullhet. Hans jeans hände strax nedanför midjan. Vid rumpan. - Himla töntiga häng. - Och hans grå munktröja med blixtar och eld på gjorde mig sur. Han ska alltid tro att han är så cool och tuff, rolig och smart. Hm, hm, hm.
~ 3 ~
Monica och Lisa stod vi dörrkarmen och kramade alla som gick förbi. Lisa hade hejdå-kort att ge till alla och Monica fina sommar-kort.
Lisa såg på mitt ansikte när jag gick förbi henne. Hon tog tag om mina axlar och stirrade på mig. Hennes sprängda ögon tårades på nytt.
"Hejdå Alice", sa hon och drog mig intill sig. "Jag kommer att sakna dig något så enormt."
Hon luktade många olika sorters parfymer. Starkt. Det var nästan så att jag blev svimfärdig.
Jag staplade stelt vidare till Monica.
"Hejdå Alice, vi ses efter sommaren!", hennes turkosa och rosa örhängen dinglade när hon böjde sig fram för att ge mig en sommar-kram och kortet hon gjort.
Till skillnad från Lisa log Monica. Hennes ögon var bara lite röda i kanterna. Man såg att hon hade gråtit, men ändå. Vi skulle ju komma tillbaks....
Jag viskade ett hejdå, tog emot kortet och kramen och gick ut ur klassrummet där Marliey stod och väntade på mig.
"Vi ses i kväll då!", ropade Monica ut i kapprummet.
Åh just helvete, avslutningen! Jag som inte ens köpt klänning... Jag drog fort upp mobilen ur fickan och slog snabbt mammas nummer. 0706542317.
Jag satte mobilen till örat. Signal efter signal gick fram i telefonen. Till slut kom mammas telefonsvarare upp: "Hej, det här är Helene, jag kan inte ta emot ditt samtal, men om det är något viktigt så ring senare eller lämna ett meddelande! Vi hörs då!" Pip, pip, pip, pip.
"Hänger du med till stan och köper en avslutningsklänning till mig?"
"Gärna!", Marliey tog upp sin svarta väska och gick ut i sommarsolen.
Jag rotade igenom torkskåpet för att se om jag hade någonting där, men det hade jag inte. Jag tömde snabbt min gula hylla och mosade i alla saker i väskans stora öppning. Snabbt sprang jag efter Marliey.
Sommarluften var väldigt kvav och svetten rann nedför min panna redan när vi kom till skolgrinden.
Jag rotade igenom mina byxfickor och tillslut fann jag det jag sökte. Tre hundralappar.
Jag hade lagt i de när mamma och jag var i stan igår och glömt ta ur de. Sådan tur var.
"Kom igen", jag skyndade på stegen, tog upp mobilen och ringde mamma igen.
"Helene".
"Hej mamma, det är jag. Jag sticker till stan med Marliey och köper en snygg avslutningsklänning", sa jag. "Det är väl okej?"
"Absolut, men för vilka pengar?", mamma lät fundersam när hon lågt fejk-skrattade.
"Hundralapparna från igår, hejdå", jag knäppte av samtalet och räckte Marliey min telefon. "Du kanske ska ringa din mamma så att hon inte undrar var du är?"
NÅGRA VECKOR SENARE IN PÅ SOMMARLOVET
Riing.
Jag tittade på klockar med yrvakna ögon. Klockan var bara halv sju, vem ringer såhär tidigt, egentligen? Det måste vara något väldigt viktigt..
Jag tog upp min stenålders-mobil från nattduksbordet och svarade.
"Vi..vi fick inte..inte huset sålt..vi måste tillbaka idag..vi ska flytta. Till Frankrike. Igen. Idag. Flyttgubbarna håller på att åka med all skit till återvinningen. Jag vet att det kom plötsligt och så, men det var något, något viktigt. Du får komma och hälsa på. Jag ringer när vi sitter på planet eller när vi kommer fram, eller när vi sitter på flygplatsen, eller..åh, jag kommer att sakna dig så sjukt mycket, Bästis-Alice", Marlieys röst fick det att skära till i hjärtat.
Jag blev alldeles stum. Sakta lade jag på luren, kastade mig ur sängen, drog på mig ett par byxor under nattlinnet och rusade barfota ut i sommarmorgonens svala luft.
Jag ville aldrig släppa henne. Jag ville bara stå och hålla om henne. Min Marliey. Jag fattade först nu hur det känts för Lisa att släppa oss.
Nu skulle jag bli osynlig igen. Färglös och tom. Marliey. Min enda vän, hon skulle till Frankrike.
"Färglös som en tår, blir jag utan dina andetag", viskade jag in i Marlieys öra. "Jag älskar dig."
"Glöm mig inte", hulkade Marliey. "Jag älskar dig med, finaste."
Aldrig att jag skulle glömma henne. Aldrig. Min Marliey. Min bästa vän.
"You have made my days in the difficult position", svarade jag henne, släppte henne, vände mig om och gick.
"Jag ringer", kraxade Marliey. "Jag ger dig mitt nummer, jag skaffar en bra dator och laddar ned msn, jag kommer att hälsa på. Hejdå."
Jag svarade inte. Jag kämpade för tårarna, för att inte blöda över. I hjärtat.
"Alice, du vet att du måste säga till innan du går ut, det vet du!", Helenes röst var hård och arg, men när hon såg mitt plågade ansikte föll hon ned framför mig och tog mina händer. "Älskling, vad är det, vad är det som har hänt, Alice? Vad är det, mitt hjärtegull?"
Jag stirrade rakt fram. På den blå byrån i hallen och svalde en klump.
"Alice.."
Jag rusade mot toaletten. Kräkattacken kom fort och oväntat, fast än jag hela tiden visste att den skulle komma.
Jag smällde upp den vita toalettdörren, öppnade toalocket och föll ned på knä. Framåtlutad kräktes jag flera kaskader av kräks. Jag kräktes tomt, det var ingenting i kräket. Det var bara kräks, liksom.
"Älskling!", mamma lade sin hand på min axel.
Jag stirrade tyst ned i det orangeaktiga vattnet. Sedan blev allt helt svart.
*
En tyst och lugn låt spelades på radion. Jag låg någonstans mitt ute i tomheten, på en hård säng. Ovanför mig dinglade en mobil. Bredvid mig på en stol satt mamma och pappa på varsin svart skinnstol. Det gick sakta, sakta upp för mig var jag befann mig: Mammas hobbyrum. På ena sidan av sängen stod det vita skrivbordet och på golvet låg serietidningar och tygremsor.
En kaskad av kräks flög över lakanet mamma lagt över mig, men det struntade jag i. Det enda jag tänkte på var Marliey och hennes flytt till Frankrike.
"Gumman...", Helenes röst var sprucken och när jag såg på hennes rödgråtna ögon sved det i både hjärta och själ.
"Ma..m..ma..ma..mma", fick jag fram.
Helene smekte mig över håret. Över mitt korkskruvade, bruna, toviga hår. Tårarna rullade sakta, sakta, sakta nedför mina kinder när jag tog ett fast grepp om min mammas hand.
"Älskling, hur är det, vad har hänt?", pappas röst lät orolig.
Jag såg på honom. Hans ögon var i alla fall inte helt och hållet vinröda.
Jag tittade tyst på de blåa tapeterna medan jag funderade.
"Hallå?", pappa såg med sina nötbruna ögon på mig.
"Jag vet inte", viskade jag. "Jag vet inte."
Pappa reste sig från stolen och satte sig på min kräkiga säng. Han smekte mig sakta över kinden med sina klumpiga fingrar.
"Marl..", mina ögon tårades när jag försökte med att uttala hennes namn.
"Vad är det med Marliey?", Helene smekte mig oroligt över håret medan min far lade den kräkiga lakanet på golvet.
Jag satte knänen till magen och hackade tänder en lång stund innan Jonas lät ett tunt ljusblått lakan att falla över min iskalla kropp.
"Marliey ska flytta. Hon är på väg till flygplatsen nu. Det var tydligen något sjukt viktigt", jag andades snabbare, tyngre.
Det var som om något satt för lungorna på mig. Som att någon tryckt ned sin hand i halsen på mig. Det var omöjligt att få in luft och framförallt att andas ut den.
Helene stod oroväckande tyst och Jonas rörde sig sakta mot den stänga dörren. Han hade alltid haft svårt för att prata om känslor, vilket var min mors favoritämne. Hon kunde sitta i timmar och prata om killar, om sorg, om glädje, om skratt. Men hon tar också mycket åt sig. Hon känner sorgen om någon annan mår dåligt och hon ska inte behöva må skit för att någon annan i hennes närhet inte har något liv. Jag stirrade livlöst på henne medan jag tänkte. Det surrade i huvudet, och dunkade. Som en bombs tickande.
Efter många, långa sekunder, eller efter några korta minuter, rörde sig mamma mot mig med sina tårfyllda ögon.
"Men älskling!"
Jag svalde hårt tre gånger, men klumpen i halsen ville inte försvinna. Snarare tvärt om. Den växte och gled ned i magen. Det enda som fanns där nere var ett nät och i nätet var en massa sorg, sårfulla ord och gråa moln invävt....
Helene ställde försiktigt ned ett glas med vatten på golvet bredvid mig. Där stod också två stora paket, en telefon, mina älsklings-gosedjur och en hink halvfull av tomt kräks.
~ 4 ~
Någonstans bort i fjärran hörde jag en röst och en, två, tre, fyra ringsignaler. Plötsligt gick det upp för mig att det var mammas röst och telefonen bredvid min hårda säng. Försiktigt öppnade jag ögonlocken, men stängde de snabbt igen. Jag kände mig helt snurrig och det mesta i min närhet var oklart och jättesuddigt.
"Du kan...nummer...ringer hon...hejdå...".
Jag hörde bara några enstaka ord, men mamma pratade med någon. Så långt hade jag i alla fall kommit i mina tankar.
Jag kom att tänka på det tidigare som hänt idag. Det måste varit Marliey. Hon skulle ju ringa så småningom. Jag reste mig snabbt upp och en kaskad av kräks flög över lakanet, men det struntade jag fullständigt i.
"Vem var det?", min röst var brusten och nyfiken.
"Marliey", mamma suckade.
En till kaskad med kräks flög över mig. Jag var lycklig, glad. Men ändå gjorde det ont at höra och uttala hennes namn. "Skulle jag ringa upp?"
Mamma nickade sakta, gav mig lappen med numret hon skrivit upp och telefonen, sedan drog hon av mig det tunna lakanet.
Jag slog osäkert numret med mina darrade fingrar. Det hann knappt gå fram en halv signal innan Marlieys röst flög upp i lurens ände. "Alice, Alice, Alice, min Alice!"
Jag hörde på hennes röst att hon också gråtit.
När jag hörde hennes brustna röst trillade tårarna nedför mina kinder.
"Alice?", viskade Marliey. "Alice?"
"Ja?", hulkade jag.
"Gråter du, Alice? Vad är det?"
"Jag är bara så glad att höra din röst, Marliey."
Jag tittade leende på de blåa tapeterna, på kräket på golvet och på det utspillda vattnet. Det här var värt alltihop. Tusen gånger om.
"Hur är det, egentligen?", Marliey suckade när hon uttalat orden.
"Jag har kräkts flera gånger och allt är suddigt. Jag har ont i halsen. Jag har ont överallt. Jag vill vara hos dig, helt enkelt", mitt leende försvann, jag svalde och tittade ut över det oroväckande tysta rummet jag låg i.
"Jag sitter just nu på planet och jag har knappt njutit. Jag har bara gråtit hela tiden. Och kräkts. Kaskader."
Jag svarade inte. Jag satt tyst upp i sängen och lät mamma putta bort mig, medan hon bäddade de svettigt blöta och kräkiga lakanen jag legat på.
"Jag saknar dig", viskade Marliey. "Jag dör utan dina andetag vid min sida."
Jag suckade. "Marliey....älskling."
"Mm, Alice, älskling", Marliey skrattade lite när hon pratade.
Jag log och skrattade jag med. Det kändes rätt så bra att en person kunde få mig så glad på bara någon eller några sekunder.
"Vi ringer ofta, men nu måste jag lägga på".
Jag tystnade. Fick upp klumpen i halsen och kräktes på golvet. Okej, hälften träffade hinken, men bara hälften.
Jag sa hejdå och knäppte av samtalet. Försiktigt, försiktigt, försiktigt så kröp jag upp i sängen.
*
Jag vaknade med svetten rinnande nedför kinderna och pannan på mig. Helene, stod bredvid mig med en tallrik mos och köttbullar bredvid mig. Doften av mat fick min mage att knyta sig av kurrande. Jag kände plötsligt hur utsvulten jag var.
Alla tårar jag gått igenom de senaste dagarna, jag hade knappt hunnit äta. På fyra dagar hade jag bara ätit en halv banan och några morötter, men lika snabbt som jag tryckt i mig de hade jag kräkts upp de. Jag suckade vid tanken.
Jag tog emot tallriken och började äta. Samtidigt funderade jag på hur många kaskader av kräks jag gått igenom på de här fyra dagarna och hur många tårar som runnit nedför mina kinder och ut ur mina ögon.
"Vad är klockan?", undrade jag med munnen full av kötbullar, mos och morötter.
"Fyra", svarade Helene, satte sig på min säng och strök mig över håret. "Du ska nog duscha idag, vännen."
Jag nickade sakta. Visst. Det var nog faktiskt en rätt så bra idé.
När all mat var slut var jag fortfarande hungrig, fast min mamma lagat mat för två vuxna. Det kändes som om jag skulle kunna slicka rent tallriken och äta porslinet i ett nafs också. Så hungrig kände jag mig.
"Jag kan göra mer mat", Helene skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
Jag skrattade inte. Jag räckte henne tallriken och lade mig ned på kudden. Jag hade tänkt att ringa Marliey. Se hur hon hade det där borta i Frankrike och när jag kunde komma och hälsa på.
"Hej det är Marliey".
Marlieys röst var fortfarande lite brusten och kall. Det sved inom mig, när jag hörde det.
"Hej Marliey. Det är Alice. Jag tänkte höra när jag kunde komma och hälsa på och så tänkte jag bara ringa och prata lite och se hur du har det där borta i Frankrike", sa jag leende och skrattade.
"Jo tack, det är väl skitdåligt", Marliey lät kall på rösten och det skar inom mig, men några sekunder senare försvann det skärande och Marliey brast i skratt. "Du kan komma nästan när som helst. Pappa har semester och mamma bryr sig nog inte så mycket. Du kan sova över i någon vecka eller två."
~ 5 ~
Jag möttes av den varma, kvava luften mot min hud och andades tyngre. Frankrike. Vad varmt och skönt.
Plötsligt kände jag att jag föll i någons famn bakifrån och vände mig om. Jag stod plötsligt mage mot mage med Marliey. Min Marliey.
Tårarna trillade nedför mina kinder när hon höll om henne.
"Alice, Alice!", skrek Marliey lyckligt.
"Marliey, Marliey!"
Allt hemskt bara försvann inom mig. Det enda jag plötsligt hade kvar var den varma och betydelsefulla kärleken från Marliey. Marliey. Marliey. Från min älskade Marliey. Marliey.
Jag såg mig om. Den perfekt jämna stenmuren. Tegelmuren. Den vita, stora, jättevillan. Utanför huset växte rabatter med tusen olika sorters blommor i och det välklippta gräset fick mig att skratta. De ljusblå knutarna och de svarta stuprännorna såg så perfekta ut. Så fina. Så underbara. Så Marliey'ella.
När jag klev innanför de perfekt svarta grindarna kände jag mig rik och hederlig.
"Vad fint. Underbart!", utbrast jag och sprang efter Marliey som höll i tre stora resväskor medan hon sprang.
Jag höll bara i två. Två små. Och ändå gick det sakta och jag kände mig underlig. Men bara för två sekunder, för plötsligt stannade Marliey vid en jättefontän.
"Åh vad mysigt....", jag stirrade på de fem änderna som simmade runt i fontänens ljumma vatten, men det var inte det Marliey syftade på.
Det Marliey tittade på var en stor, nergrävd pool, med träplattor bredvid och femton stycken träsolstolar på rad. Under ett svart plåttak stod en minibar full av coca cola, öl, vin och annan dryck. Vid alla kanter av poolen fanns en gammaldags, svart lyktstolpe som lyste upp större delen av poolen och den mysiga lilla uteplatsen. Eller. Lilla och lilla då.
Jag stod som ett fån och bara stirrade. Det såg så fint ut. Så perfekt.
~~~~~
Waay, apelsin & banan.
_
När man finner ackorden.
-
När orden blåser bort.
-
När kärleken glöder starkt till något.
_
Putte från "Så ska det låta".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar