100622 - Lite myesmyes

Hej hej. c:

Bara för att jag inte skrivit på så sjukt länge så ska jag vara gullig och skriva ett långt inlägg. Ett långt.

I förra inlägget så kanske ni minns att jag sa att Gontina har röda ögon? Det var hon inte. Inte längre. Jag var där för någon dag sedan och så stod jag och fixade med henne. Jag fotograferade hennes ansikte. När jag sedan tittade på kortet jag tagit så var hennes ögon kolsvarta. Jag tänkte att det bara var något myes med bilden, men sedan kom jag ju på att ögon blir röda på kort, inte förändras. Och när jag sedan tittade på Gontina så stod hon med sina lugna, svarta ögon och glodde på mig.


Igår var det Maltes dopdag. Maria, Alice och Elsa kom förbi en sväng. Maria är ju Maltes dopfadder liksom.
Han fick någon konstig båt, som kan åka i vatten. Den gick på batterier. Och batterierna satt inte på ovansidan av båten heller, utan på undersidan. Det var ju ganska så skickligt av den som gjort båten, kan Agnes komma att tänka på då, vet ni. Och så fick han något mer, som Agnes inte minns - glömsk som hon är, vettüüü.

Igår var jag med Smilla. Gissa vad vi gjorde, då? Svårt att chansa? Nej, just precis.. Vi nördade Twilight.

Jag ringde Sandra förut....
Hon skulle och bada.
Jag ringde Kajsa....
Hon skulle skjutsa sin moster till tåget. Och sedan komma hit klockan tre, ungefär. :'DDDD

I kväll är det dagisfest. Kajsa ska också dit, så vi är väl fram tills dess då antar jag.. (: *Hjärta*

På Olof's dop var det myesmyes.
Jag, Signe och Alma sjöng och Alma hade typ världens gulligulligaste sångröst. :)(: (:
Sedan efter så skulle vi hem till Mårten och Birgitta, och Staffan (86-åringen, haha), ville åka kanot. OH MY GASSSSSH, nej tack.

~
PROLOG: Hennes mjukt formade, bruna korkskruvar leker i vinden. Leker tafatt. Följer vindens sus.
Hennes gråblå, tårfyllda ögon - inramade av svarta, långa ögonfransar - ser ut över världen. Fläckar från sida till sida, fram och tillbaka.
Hon har leendet där. Trots sorgen. Hon ler som att någon dragit ett alldeles för dåligt skämt. Man ser alla hennes perfekta tänder när läpparna brer ut sig, tar plats, leker i hennes bleka ansikte.
Hennes grå ulltröja värmer ingenting. Ingenting. Som om det vore stora hål i den. Synliga hål.
En tår dansar nedför hennes kind.

*

Mina mjuka lockar dansade runt på ryggen när jag sprang nedför trappan. Jag log ett leende och gjorde en piruett så att lockarna flög omkring mitt ansikte.
Jag såg ned på min klänning. Den svarta med rosa prickar på, volanger, siden och tunt nät.. Den var så vacker att jag nästan svimmade.
Jag såg omkring mig. Tittade runt i den välbekanta hallen. Den vita hyllan som vette åt vardagsrummet med den blå skinnsoffan. Den gula och vit-randiga mattan med spets på golvet. Skorna uppställda på metallskohyllan. Jag stannade med blicken lite extra på målningen vid dörröppningen till vardagsrummet. En ensam flicka med sönderriven klänningen, ensam vid havet.. Mina ögon ville inte släppa den med blicken. Alla olika nyanser av färger. Den var så fin. Så sorglig, så ofantasifull. Men ändå så speciell.
"Vad vacker du är". Ljudet av mammas röst fick mig att le.
Jag såg på mamma som stod i vardagsrums-dörröppningen. Kastade mig med ett skratt i hennes famn. Hon lyfte upp mig och dansade runt med mig så att lockarna - än en gång - dansade. Flög. Levde. Skrattade.
Mamma släppte ned mig allt för fort. Hon blev genast allvarlig, rättade till klänningen och den vita rosetten i håret. "Akta lockarna".
Jag suckade och gick ut till vardagsrummet efter mamma. TV:n stod på.
"Åh. Vem har satt på TV:n nu då? Det är så onödigt att låta den stå på", mamma stängde av den och lade dosan på soffbordet.
Jag dröjde kvar blicken vid bordet. Träben med glasskiva.

Jag satte mig ned i skinnsoffan och tittade ut genom fönstret ovanför den. På himmelen skymtade några vita, fluffiga moln på en klarblå himmel med en skinande, stark sol. Jag såg poolen på den välklippta gräsmattan. Solen speglade sig vackert i det guppande, vackra vattnet.
Den gula lekstugan fick mig att le. Det fanns så himla många minnen, så sjukt många vackerheter, från lekstugans gamla tider. Som när jag och min lillebror skulle måla om den och mamma hade ställt fram en grön färg, en röd och en blå. Det var bara den röda öppna och mamma sa att vi kunde få börja måla för hon skulle bara springa in och ta ett glas med vatten att dricka. Min lillebror lyckades få upp båda de stängda locken till den gröna färgen och den blå och så började han skvätta alla möjliga färger på lekstugan och när mamma kom tillbaka fick hon en chock, sedan hjälpte pappa till att måla om lekstugan klargul med rött tegeltak...
"Nu kommer de", mamma stod i dörröppningen till vardagsrummet med ett leende på läpparna.
Vilket hemskt läppstift. Vinrött. "Vad vacker du är mamma".
"Tack ska du ha, älskling. Du med", mamma rusade ut i köket för att smaka om hennes nygjorda drinker smakade bra.
Det ringde på den träfärgade dörren. Jag tog ett skutt ur soffan, tog sex nätta steg och öppnade dörren.
"Hej!", Marliey kastade sig om min hals.
Min knäppa, älskade bästis Marliey.
Min familj hade nämligen bjudit hem min bästis och hennes familj på middag och annat sådant där mysigt.
Marliey log ett strålande leende som nästan lyste upp hela hallen. Hennes runda ansikte sken som en sol och hennes gröna ögon tindrade förväntansfullt. Hennes långa, blonda, vågiga, lysande, vackra hår låg prydligt framåtlagt över hennes axlar. Marliey var klädd i ett vitt linne, en gråglittrig kofta och en svart hög kjol som började strax vid revbenen och slutade strax nedanför hennes rumpa. Hennes solbrända ben var nakna under kjolen.
Marlieys mamma - Clary - var klädd i en röd lång klänning. I handen höll hon en choklad-ask och en stor bukett med rosor som fyllde hela hallen med en god doft. Klänningen slutade nedanför knänen och på benen hade Clary ett par tunna hudfärgade strumpbyxor. På fötterna hade hon ett par svarta, högklackade skor och hennes lockiga, bruna hår låg fritt över ryggen. Hon doftade alla möjliga sorters paerfymer och i ansiktet hade hon mascara, glittrande röd ögonskugga och rosa läppstift.
Marlieys lillasyster Mallini hade en vit klänning med rosor på. På benen hade hon ett par vita strumpbyxor. Hennes blonda hår var uppsatt i en inbakad fläta. Hon log ett strålande leende som visade alla hennes perfekt vita tänder och precis som på Mariley så tindrade hennes ljust, ljust, ljust gröna ögon.
Fadern i familjen, nämligen Gabriel - den enda i familjen med ett svenskt namn - log och bugade vackert. Hans blonda hår låg slickat i en sidbena på huvudet och på sig hade han en vit skjorta med svarta byxor och en svart kavaj med en ros i. Han var mycket vacker och hälsade trevligt.
"Välkomna", min pappa Jonas hälsade artigt medan min mor Helene tog emot de dyra presenterna.
"Vad kul att vi kunde komma!", Mariley klev ur sina skor och kastade sin jacka till sin mamma medan hon pratade på för fullt med mig.'
"Ja! Jättekul!", jag var ivrig med att visa mitt nya rum för Marliey.
Tillsammans dansade vi ivrigt upp för trappan mot mitt rum.

Jag och Marliey dukade undan våra tallrikar och tackade för maten.
Vi gick ut i TV-rummet och satte oss i soffan. Marliey drog undan sitt blonda hår från ansiktet och log förtjust. Jag lät mina lockar hänga kvar någon centimeter framför det högra ögat. Varför bry sig, liksom?
Det hade inte ens börjat skymma än. Himmelen började sakta, sakta, sakta att färgas till rosagul, även om klockan bara var sju. Jag visste att det skulle gå fort tills himmelens färg blev rosa, men sedan, när den skulle färgas och bli mörk, det skulle ta långt tid. Så det var liksom inte på tal för Marlieys familj att åka hem än på en fem timmar.

Mallini kom utspringandes till teve-rummet. "Det kommer att bli tårta med jordgubbar och glass!", hennes ögon tindrade förväntansfullt.
"Gud, vad himla söt", jag skrattade.
Mallini log förtjust.
"Du kan ta henne", muttrade Marliey buttert.
Jag tittade förbryllat på henne. "Vad nu?"
"Fatta. Alla säger att hon är så himla söt, men hur är hon när jag är ensam med henne? Värsta trollungen!", Marliey slog ut med armarna. "Vad har jag gjort, egentligen?!"
Mallinis ögon blängde på Marliey. "Du är alltid så dum. Du slåss och säger att jag är dum i huvudet."
Marliey kastade en blick på Mallini som om hon vore en myra, innan hon med uppspelt röst började att prata med mig igen. "Vad ska vi göra? Kanske bygga en koja högt uppe i ett träd eller cykla slalom?"
Marliey kom alltid med så roliga och bra förslag. Aldrig sådana där tråkiga som att klättra i träd eller att leka med dockor. Nej. Och om hon nu - av någon konstig anledning - skulle göra det, så lyckas hon alltid få det tråkiga till något gott, roligt och bra.

Marlieys vågiga, blonda hår blåste i vinden. Hennes fylliga, stora läppars present var ett stort leende åt publiken... Hon var så söt där hon kom trampandes på min fyraåriga lillebrors, gula cykel. Med tungan i ett koncentrerat läge mot underläppen svängde hon skickligt mellan de gröna läskbackarna med ett skratt i bagaget.
"Åh, testa du, det är bara för kul!", Marliey kom med fötterna i marken, mot mig på cykeln.
Vi stod utanför trädgården, på gatan där det nästan aldrig kom bilar. Framför oss hade vi radat upp gröna läskbackar, som det var meningen att vi skulle cykla slalom mellan som gick sådär. Min cykels hjul hade punktering så vi cyklade runt på min lillebror Ludwigs.
"Okej, okej", jag tog emot cykeln.
Marliey hoppade skickligt av cykeln och jag tog klumpigt emot den. Jag skrockade lågt och började trampa iväg. Det var lite svårt. Hela tiden slog man i knäna i det låga, roströda styret. Dessutom hade Marliey lyckats sätta backarna tätt ihop så att man knappt hann svänga innan nästa back kom. Jag lyckades några gånger fuska genom att strunta i vissa backar, men några gånger så kom Marliey på mig.
Snabba, söta, perfekta gull-Marliey.
"Det är efterrätt nu, flickor!", Clary kom ut på gatan med Mallini i famnen. "Kommer ni in?"
"Absolut", Marliey lastade upp alla backarna på varandra, innan hon - utan att se - balanserade in i trädgården.

Efter varje sådant där nedhopp så var det ett nytt inlägg på KPwebben. Så jag skrev liksom inte allt på en gång...
Och om ni nu undrar så har jag skrivit sedan jag var två-tre. Jag började skriva berättelser när jag var fyra, i alla fall. 8''>'''

Lovis är i Dalarna. Saknar henne.